Kommer någonsin min dröm slå in att skaffa familj och få bran gifta sig flytta till hus??

Idag tror jag inte de. Som vanligt så bråkar Jens och jag. Allt känns jobbigt och han känns mer som en kompis. Han hjälper inte till med nått. Börjar tröttna. Men vill inte och kan inte göra slut med han. Börjar som vanligt att vi ska hitta på nått men slutar ändå med att vi sitter hemma i sofan tråkar. Igår när jag försökte få i gång han då fick han kramp i armen. HALLÅ alla får väl de någon gång men slutar göra nått gör man inte. Han säger hela tiden är inte van vid långa förhållanden mitt första riktiga långa. Är han ens redo för ett långt nu eller? Tror knappt de. Hans sätt som han är mot mig allt han måste kanske ha flera tror inte en han har haft nån och om han har det så har de väl inte stått ut. Börjar bli kris detta. Vill jag detta ha detta? Är inte ens mig själv längre för att jag försöker anpassa mig till han. KOmmer inte finnas någon Dessi kvar snart längre. Det är det jobbigaste men vill inte lämna han. Han har lovat mig en bra student. Och att vi ska till Gröna lund kommer vi dit kommer vi att vara tillsammans då? Börjar undra och tvivla. Varför är jag så rädd för att bli ensam?